HAPPY BDAY MOM
Mamma fyller 45 år idag. Hipphupphurray! Det var år sedan sist vi firade den tillsammans och det känns därför extra underbart att få vara på plats i stockholm och fira den tillsammans med henne! Ikväll väntas god mat och god efterätt på blotgränd.
.
Jag vet att många brukar säga såhär... Men jag vet att jag inte ljuger; jag har den bästa mamman i hela världen! Jag vet det. Jag älskar henne precis exakt såsom hon är och jag vet att min kärlek till henne är oändlig! Grattis fina lilla mamma!
LILLA LISAS FUNDERINGAR
En regning onsdag i april på roslagsbanan.
.
Angelina känner du dina tänder?
Hmja säger jag och känner med tungan på mina framtänder.
Nej, men alltså utan att nudda med tungan.
Nja, nej. Nej jag vet inte, de sitter ju där de sitter liksom och vetskapen jag har om det gör det lite svårt att tänka bort dem.
Hmja, men hjärnan då? Känner du den?
....
Meh Angelina skratta inte åt mig!
Livet är allt bra konstigt ändå.. Tankar liksom? Vad är det och vart kommer de ifrån då?
....
Sen blir hon tyst och jag ser henne sitta och googla på ordet - hjärnan.
.
Hon är ganska bra min syster på att göra annars grå och tråkiga vardagar till något roligt! Min regniga onsdag blev plötsligt mycket mer livfull.
.
Stort hjärta till henne och alla hennes funderingar!
KÄNNER DU LYCKAN GENOM SORGEN?
Det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser, men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer, men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen, så kanske jag kan känna meningen med tystnaden....
.
Jag har inget mer än mina tankar. Bra björnstam, klokt.
ETT SKRATT FÖRLÄNGER
Livet. Och aldrig kan jag skratta så hjärtligt som jag kan med mina kära familjemedlemmar. Vi skrattar så att vi nästan kiknar och det händer ganska ofta och jag vet att vi förlänger varandras liv varje gång. En vanlig tisdag, det är kvällsmat. Pappa har lagat. Vi sitter, jag, syrran och daddy vid bordet och samtalar lite om dagen. Och det var nog ungefär såhär konversationen såg ut som tog över hela vår middag med hjärtliga skratt.
.
L - Åh, jag åt så gott hos mormor och morfar idag!
A - Å vad?
L - Spaghetti och köttfärsås.
D - Med mjölk?
L - Va?
D - Var det gott?
L - Med möjlk?
D - Va?
L - Va?
.
Alla vill prata, men frågan är om alla lyssnar alla gånger?
Det blev en skrattfest denna måltid iallafall & jag älskar er för att ni får mig att känna & älska.
På riktigt. Ni är mina!
PANNKAKOR & SÅPBUBBLOR
Imorgon är det sista februari och det är dags för oss tjejer att lägga sig när på knä och be om kärlek. Det fick jag lära mig idag via radion. Men återigen februari 2012 är soon over och kommer aldrig mer tillbaka, det är inte klokt vad tiden går snabbt. Snart är vi inne i mars månad, det var ju nyss nyårsafton? Eller? Mycket har hänt i mitt liv under februari. Fram och tillbaka. Bra och dåligt. Jag har jobbat mer än vanligt, jag har tagit truckkort (tro det eller ej?!?!?) Våren visade sina första fina dagar i helgen och ingen kunde vara lyckligare än jag för det. Jag behöver våren mer än vanligt detta året tror jag. Ljus och lite värme gör saker och ting lite lättare känns det som. Fick äran att tillbringa större delen av min helg med lilla söta Elvira! Jag hämtade henne och hennes lilla väska klockan tre på lördagen och vi åkte och handlade, sen åkte vi och hälsade på mormor och morfar och asterix för en fika. Efter det gick vi ut och blåste såpbubblor och gungade oss alldeles snurriga ute i det härliga vädret. Tuffare blev det framåt kvällen då jag skulle steka pannkakor samtidigt som jag skulle sätta på film, samtidigt som jag skulle hämta mer mjölk och samtidigt som jag skulle skära pannkakorna i mindre bitar, samtidigt som jag helst av allt skulle sitta jämte. Det var väl ungefär där som jag kände att jag kan tänka mig och vänta något år till med att skaffa barn. Men mysigt hade vi det. Tillslut var det dags för att borsta tänderna för att tandtrollen inte skulle besöka oss på natten. Elvira borstade mina och jag borstade henne. Efter ett försök från min sida om en godnattsaga om ett godisland somnade vi hand i hand i bäddsoffan. Söndagen blev tidig och jag försökte få ligga kvar och dra mig lite extra, Elvira sa okej då. Det gick tre minuter sen tyckte hon att jag vilat klart och det var dags att gå upp. Hon ville måla med målarfärg och ledsna ögon blev det när jag berättade att jag inte hade någon målarfärg. Men ögonen lös snabbt upp igen när hon kom på att det kanske fanns någonannan som hade målarfärg. Vi ringde och väckte en trött kille tidigt på morgonen för att fråga om målarfärg. Vi tre hade sedan en av de finaste söndagarna på länge. Picknick vid osbysjön, matade ankor, björnen sover, och bus i lekpark. Jag lever på den söndagen länge!
OM
Om jag var din flickvän..
Skulle du låta mig tvätta ditt hår då?
Låta mig göra dig frukost någon gång?
Eller så kunde vi bara hänga?
Vi kunde gå på bio tillsammans, gråta tillsammans?
För mig, baby
Skulle det vara så underbart!
OCH DU GÖR ALLT SOM STÅR I DIN MAKT FÖR ATT UNDVIKA JUST DETDÄR...ATT KÄNNA EFTER!
En konversation av intet. Men det kändes skönt att skriva, att läsa, att minnas inatt. Att jag körde på våra gamla vägar. Med en ny slags kärlek häromdagen. Förbi tvåtusen sju och tvåtusenåtta. Och jag frågar hur du mår, och det känns bra att veta att du mår just bara bra. Att just hon ligger vid din sida just nu, och sover. Och hon kanske aldrig får veta. Det kan svida. Men jag är glad, glad att det var så, att det är som det är och hur det kommer att förbli. Jag brukade dra streck på din vägg, för våra kärleksmånader. Visst var jag bara sjutton, vad visste jag om livet? Streck i blyerts i ditt gamla pojkrum. Och tydligen står det kvar, jag måste tryckt hårt med en penna då du försökt med allt för att få bort det. Kanske hon har sett och reagerat?! Jag hoppas hon kan se att det var fint, men att det är över. För hon har dig nu, lyckligt, och jag har dig inte längre, också lyckligt! Olika men ändå så lika. Men jag vill liksom bara berätta, att jag är tacksam för det jag fick och det vi gav. Jag trevar efter en annan, som kom att stå mig nära på så himla kort tid. Och hela tiden när jag tycker att allt känns så himla rätt, blir det så himla fel. Hur? Precis såsom han beskriver det, för det finns tillfällen i vår relation där jag varit övertygad om att jag och du utgjort ett perfekt par, att vi varit som gjorda för varandra. Och att det nu står klart att så inte alls är fallet. Jag börjar tro att vi är direkt skadliga för varandra. Vi är så rädda och hariga båda två. Vi eggar varandras nojjor, triggar varandras rädslor. Vi förintar varandra när vi låses in i ett alldeles för litet rum. Jag har så mycket jag känslor, utan uppehåll att jag känner mig konstant förvirrad. Men söndagar är till att tänka på. Och jag ringer för att få berätta, men du håller inte av. Kanske du inte vill, kanske du inte orkar ta mer. Kanske har du sett förbi och jag är rädd att jag förstörde dig istället för att hjälpa dig upp. Kanske. Isåfall förlåt!
INJECT ME
Jag föraktar honom snart, för att han är så grund och dum. Jag hatar honom intensivt. Men jag hatar mig själv ännu mer. Jag hatar mig själv för att jag är här. För den här kvällen ser igenom mig...det är en ynkedom att vara här, för att jag är här sammanfattar mig så väl. Jag tänker på honom konstant. Han är som en smitta. En smitta är kanske ett nagativt laddat ord. Som om han innebar en sjukdom som jag känner att jag måste bli av med. Men just precis så känns det ibland. Men varför? Det är väl fint att jag träffat någon? Ja, det är det. Men det enda problemet är att han inte riktigt träffat min ännu.
KONST OCH KONSTIG ATT FÖRSTÅ
Februari är tomt, tomt och ensamt. Tomt och fundersamt. Tomt och förvirrat. För du tänker inte kyssa mig. Även om det känns som om det vore det enda som just nu skulle kunna fylla mitt tomrum. Jag önskar att flyttfåglarna snart kommer tillbaka, och att de ska sitta där i träden och vissla ner till dig, att det inte finns någon poäng i att vara fri längre. Det är svårt att älska när all kärlek lett i besvikelse, lever ju på gränsen till förintelse... och alla ni som trodde, man kunde svika kärlek. det kan man inte!
.
det gör helt enkelt för ont i mig.
FUCK OUR ORDINARY LIVES
Jag vill berätta om mina senaste veckor. Veckor fullspäckade med äventyr, kärlek och värme. Jag åkte som tidigare nämt till stockholm en fredags eftermiddag för två veckor sedan. Det var så härligt att få andas storstad under en veckas tid. En vecka med distans från hemma, distans från tankar som just då knappt hade ett enda uppehåll. Mamma, lillasyster och pappa gjorde min vecka till guld. Vi simmade i tibble, besökte himlen därtill, lagade god mat, fikade på vetekatten, gick på mysigt 2hand på söder, tittade på film, gick rundor vid havet, och körde rundor i stockholm. Lunchade även med efterlängtad Malin och vi resonerar så lika på så lika plan och jag är så glad för den relation jag har med henne trots ibland flera månader utan kontakt. Efter en vecka var jag tvungen att bege mig hemåt igen och jag fick en liten medressenär lite spontant, lillasyster gjorde succe i passagerarsätet på vägen hem. På kvällen blev det avskedsmiddag för fina isa som begav sig till gran canaria för att göra ny karriär i utlandet. Vi var tjugo personer på sorello och vi åt och drack och skrattade oss trötta den natten. På lördagen var det kreativt i min lilla lägenhet då lisa jobbade med sitt projektarbete, lina och sebastian stod modeller. (snygga vänner jag har!) Vi höll på från morgon till sen kväll och hade riktigt roligt. Kvällen avslutade vi sedan ute hos allas våra vänner på ekudden, det blev mys, pingis och djupa diskussioner om hurvida man ska ha nedfält lock på toaletten eller inte. På söndagen sladdade jag med volvolina och vi kollade på fotboll i haganäs. Tillbringade senare hela eftermiddagen/kvällen i källaren som jag gillar mest. Veckan bestod senare av heltidsjobb på Strålfors och Lina kom till mig på onsdagen för att bosätta sig här tills i lördags. Vi hade så mysigt trots att vi gick om varandra med jobb så hann vi ändå med lite kvalitetstid och prat som bara hon och jag kan ha! Hon är verkligen en av de bästa den tjejen. På fredagen när vi alla slutat jobba satte vi oss i bilen och styrde mot Osby, jag lina rasmus och ida. Bowling stod på kvällens schema och jag var så speedad. Hade glömt hur jäkla roligt det är med bowling egentligen. Vi mötte upp Hanna och Nille och vi körde på bra bowling i en timme. Discobowling blev till knarkbowling när vi bad de ansvariga att först köra maskinen och när vi ändå var inne på det spåret så tog vi även far och son, och sen las palmas och so on. När nästa gäng kom in för att spela tyckte jag ana lite konstiga blickar när högtalarna pumpade ut narkotika! Hem åkte vi sedan och jag var så ivrig att berätta för pappa att jag vunnit så när han frågade hur det gått skrek jag, jag vann och jag fick FYRA STROKES!!!! Fick en konstig blick som gensvar och han sa att han hoppades att jag inte hade fått det. Så fel det kan bli! Vi avslutade iallafall vår roliga kväll hemma hos vårat gaypar kim & johan. Lördagen bestod av en lång sovmorgon senare begav jag och pappa oss ut till fina saknade vänner i långhult. Jag tog med mig Michaela, vi hämtade upp Rasmus och begav oss återigen till Osby, där fanns Hanna och Nille och väntade oss på Pulsen. Sist jag var där gick jag i femman och var på disco. Riktigt roligt att komma dit igen. Vi klingade lite på instrumenten som fanns i källaren sen åt vi god pizza och ritade roliga rita och vik teckningar. Jag skulle kunna hålla på hela natten så roligt det var, men larmet gick och vi var tvugna att packa ihop oss. Glad är jag som har vänner som uppskattar sådana kvällar ibland, kreativafton med bästa vänner utan alkohol! Igår söndag skjutsade jag och Rasmus pappa till Lönsboda, till kära farmor. Vi blev bjudna på god mat, farmors mat! Mmmm. Sedan tog vi bilen till Osby ishall där vi mötte Hanna, Nille, Alexandra och Adam. Jag skulle åka skridskor för första gången på flera hundra år. Jag hade för mig att jag var ganska bra och sådär. Tji fick jag när jag begav mig ut på isen med rangliga ben, kunde i princip bara åka när jag hade något/någon att hålla i. Nejfy, måste öva! Jag tröttnade iallafall då jag inte kunde, så jag och lillebror lämnade Osby för att styra bilen mot kusten. Vi åkte ner till havet för att andas lite skön och frisk luft, och det fick vi vill jag lova. Det blåste rejält vid havet, men det var vackert och skönt. Det var kallt så vi åkte sedan vidare in till Kristianstad för att se bio. Simon & ekarna blev det. Jag, Rasmus och pensionärerna var det. Vi kollade ärligt på våra biljetter en extra gång när salongens stolar fylldes med 60+are. Men vi var rätt! Filmen var bra, riktigt känslomässig men underbart vackert filmat. Jag och Rasmus avslutade sedan vår fina helg tillsammans hem i bilen med Håkan Hellström som sällskap hela vägen hem. De som varit med och gjort dessa två veckor för mig vet mycket väl vilka ni är och jag vill med dessa ord bara göra ett litet försök att beskriva hur mycket ni betyder för mig och gör för mig! Måndagslycklig idag och jag vet så många anledningar till varför! Ni förgyller mitt liv, jag vill förevigt bära era hjärtan i mitt!
.
Jag hoppas nu på fortsatta bra veckor framöver, men kan nästan känna mig garanterad detta i goda vänners lag! Lyssnar på bra fet musik ikväll och känner ett starkt sug efter utgång. Hanna?! Jag vet att du är bra fest! Kanske kan kommande helg leverera det jag idag mest av allt önskar. En ny stad, nya människor, dans och lite berusning! Vi får helt enkelt se vad du bjuder på snygging! :)
TJUGO ÅR LIVET UT
På söder finns det mycket människor, det finns mycket människor i hela stockholm. och jag älskar att titta på dem, se igenom dem och iaktta deras sätt att röra sig, prata, leva. ibland är det så trångt att man kommer så nära så många människor att man nästan kan känna deras hjärtslag. så nära men ändå så långt bort. nästan lite läskigt, för vi vet ingenting om varandra. spännande på ett sätt. på tunnelbanan i rusningstrafik. man står i princip och kramas med en massa främmande människor. en tid man aldrig kan vara folkskygg vill jag lova. klungor, vingligt, trångt, rökigt, varmt och känslomässigt och han frågar hur gammal jag är. och jag säger att jag är tjugo år gammal och sen är det punkt på det. inte ens en reflektion över att jag sagt fel siffra. så många gånger förr och inte förrens det är försent inser jag att jag inte alls det är tjugo år. jag vet inte ens själv hur gammal jag är, lite roligt ändå. men varför ska man veta en siffra, den säger ju egentligen ingenting. alla de gånger jag sagt fel förra året, han med stora vackra bruna frågande ögon kommer alltid tro att jag var tjugo år gammal, men vi ses nog aldrig igen och i dina ögon vill jag förbli tjugo år gammal livet ut. nu är det helt plötsligt nytt år och jag måste kanske lära mig att säga en siffra högre snart. eller så förblir jag tjugo år livet ut, just precis som i dina bruna ögon.
BEKÄNNELSE
Går där ensam på drottninggatan fram och tillbaka. Det känns lite för seriöst att gå där, utan pengar och utan något direkt mål att gå till. Så jag sätter på "fjortismusik" i lurarna och ler och går vidare. Det känns lättare då. Jag bekänner, jag smygälskar nog lite fjortismusiken som flödar just nu. Lilla sällskapet, ansiktet, svenska björnstammen mfl. Du & jag under täcket BABY, yeah!
JÄVLA A'MAMMA
Med lite jävlar anamma eller jävlar a'mamma (som berra säger) så klarar man av mycket mer i livet än vad man ibland tror sig om. I fredags satte jag mig bestämt i bilen för att bege mig på en egen roadtrip. Det var vår i luften, torra vägar och solen bländade mig kanske en aningen för mycket, men det gjorde ingenting. För jag såg ljuset. Vilken känsla. En av de bästa känslorna jag vet. Frihet, och äventyr! Bra musik och känslan över att det är jag som har makten, makten att styra på livets alla vägar. Vart jag än vill. Världen i mina händer, under mina fötter. Av längtan efter er gick allt fort och jag susade fram på vägarna. Gjorde ett stopp i Jönköping för att fylla på spolarvätska och äta en banan. Såg Värnen och gick en runda för att få andas vattnet och den höga luften. (kände mig som 35+, älskade det lite, hatade det nog lika mycket)
.
Känslan var jag-kan-klara-allt-i-hela-världen och jag kan göra det precis ifrån den position jag är nu har fortsatte men förändrades drastiskt när jag börjar närma mig Essingeleden, två filer blev snabbt till fyra och det kändes som om jag slogs med hela världen om en plats på vägen. Det var fredag och jag lyckades komma där mitt i rusningstrafik och jag blev genast liten, pytteliten som en liten gråmus bakom min ratt. Jag var inte längre störst. Obehag, adrenalin och lite panik! Men jag gjorde det och jag antar att jag växte. För när jag väl körde in på Blotgränd så kände jag mig om möjligen ännu större än jag gjorde när jag påbörjade min resa ifrån de lilla småländska skogarna.
IT TAKES A FOOL TO REMAIN SANE
För vad hände med det funkiga racet?
En generation förlorad i takt.
Var det inte meningen att livet skulle vara mer än det här?
I denna kyss kommer jag ändra ditt lopp för min lycka.
Men släpp min hand och jag kommer att glida ut i sanden,
om du inte ger mig chansen, att bryta ner murar av attityd.
Jag begär ingenting av dig, inte ens din tacksamhet.
.
Och om du tycker att jag är konstig, kommer det aldrig göra mig ledsen.
Det är din rätt att skratta åt mig, och i min tur, min möjlighet att känna mig modig.
Eftersom förlöjligande är ingen skam
det är bara ett sätt att fördunklat hata,
det är bara ett sätt att gå rakryggad,
det är bara ett sätt att behålla förståndet.
.
Varje morgon såg jag henne gå av bussen,
den bilden försvinner aldrig.
Det är som en mångfärgad ögonblicksbild som fastnat i min hjärna.
Det höll mig lugn i några år, eftersom det dränerade mina rädslor.
Av att bli som de andra...
Som kom att bli olyckliga mödrar och fäder till olyckliga barn.
.
OCH VARFÖR DÅ?
för att de glömt hur det är att leka,
eller så är de rädda för att känna skam,
att ses konstig,
att ses galen,
att gå upp i vikt,
att ses som gay.
.
Det här är vad jag säger;
Det krävs en dåre för att behålla förståndet, det krävs en dåre för att behålla förståndet! Å, i denna värld helt täckt av skam.
Så ta detta med dig, i en mångfärgad jacka,
ta det som en jackpott,
knäppskalle,
strutta fram som en påfågel,
nailvarnish Arkansas,
i en glammig fjäderboa,
i knäpp frisyr,
färga håret i glödande rött och blått.
.
DO! DO! DO!
Vad du vill göra,
tänk inte två gånger,
gör vad du måste göra,
gör, gör, gör
vad ditt hjärta bestämma vad du måste göra det är allt som finns att hitta.
För det krävs en dåre för att behålla förståndet.
Å i denna värld helt täckt i skam.
Det krävs en dåre för att behålla förståndet!!
.
HELL YEAH! Som jag sjungit med till denna, live, på radion i bilen, på uteställen nykter som berusad, jag var tio, elva år när den släpptes och som jag diggade den redan då. Men kanske aldrig förstod, vad den egentligen står för. Förrens nu! Vilken power! Fan vad bra du är Ola Salo! Ååå, jag har fått stå i publiken så många gånger och skrikit mig hes till just denna låten och till just det sista partiet i låten! DO DO DO DO....men insåg nyss att jag antagligen gjorde det för sista gången live med Ola och hans trogna publik förra sommaren. OHNOOO! (förövrigt, antagligen en kass översättning, men ett försök, bara jag förstår, hehe!)
VAD KOSTAR ETT STORMKÖK?
Mamma har gjort finmiddag till sina döttrar och pojkvän. Vi sitter i lilla kyrkbyn och avnjuter denna goda middagen. Samtal efter samtal tas upp och vi diskuterar fram och tillbaka. När maten börjar ta slut på allas tallrikar tar jag upp ett för mig, som den hypokondriker jag är, ett viktigt och seriöst samtal. Jag har fått problem med en leverfläck, som ömmar och gör ont. Jag tror jag har någon sjukdom. Mamma säger att hon verkligen tycker det är prio ett att kolla upp det såfort jag kommer hem. Varpå Lisa som skrapar upp den sista såsen på tallriken höjer huvudet och säger; vad kostar ett stormkök?
.
Från det ena till det andra liksom. Jag älskar hennes sätt att skifta samtal på få, få sekundrar! Tack för en underbar middag fina familj!
