ANGELINA

Jag har tänkt och jag sviker mig själv minst en gång varje dag. Varför varför kom jag att få så dålig självdiciplin? Det är hemskt, för ju mer jag lovar, ju mer sviker jag. Gång på gång och det tar nog hårdare än vad jag tror. Jag kan inte förstå vad det är som inte går ihop. Jag har ju bilden så klar framför mig, precis så som jag vill att det ska vara. Jag drömmer att jag ska kunna vara där om några månader. Men ju mer sviker jag mig. Alla peppar och ber mig kämpa lite hårdare, men jag tappar glöden efter en halv dag. Jag minns inte ens hur det kändes förra hösten. Men jag vet att jag var på god väg redan då, men att jag valde bort det för något jag trodde skulle få mig att må bättre. För tiden fungerade det, men nu är jag tillbaka. Tillbaka på noll. Irriterande, tröttsamt, frukstansvärt jobbiga tankar jag slåss med varje dag. Det värsta är att jag vet att det bara är jag som kan hjälpa mig med denna resan. Bara bara JAG!

Det har egentligen hänt tusen saker på senaste tiden som jag skulle vilja dela med mig av. Men skulle aldrig kunna beskriva i ord hur bra jag mått sen jag flyttat hem. Allt gott det bådat. Nu kommer hösten och lite ångerst medföljer. En ångest om att vara rädd om hur det ska kännas, att sitta i en liten lägenhet, en hel höst, en hel vinter. Alldeles alldeles ensam. Jag försöker öva på ensamheten, men det är hårt. Det är liksom inte alltid så lätt. Jag slutar alltid framför facebook eller mobiltelefonen. Men det kommer väl med tiden som de säger, man lär sig leva med det. Men jag har en känsla av att jag inte vill lära mig att leva med det. Å!

Jag inspireras och vill nämna dig. vill skriva igen och må bra i det jag gör. jag vill vara jag. Jag är så trogen det jag tror på att jag nu börjar tvivla på det som egentligen känns. det som egentligen känns därinne. Dina ord passar in som vanligt, som en slags terapi. Dina ord blir min sanning. Som när jag försvinner och alla frågar vad jag tänker på. Men att jag inte kan berätta, för man får inte tänka så.