ANGELINA

Utanför leker dagisbarnen hundar. När man var liten var allt så lätt, inte alls som nu. Tänk var lite bekymmer man hade. Ett plåster på såren var allt som behövdes, det gjorde aldrig ont i en längre tid. När plåstret satt på rätt plats var det bara att börja leka igen. Man tänkte aldrig djupare in på jobbiga saker. För...jag tror inte det fanns några jobbigare saker. Man hittade dem iallafall aldrig, iallafall inte jag. Nu är man äldre, tiden går bara snabbare och snabbare. Livet kan inte alltid vara ljust, livet är inte alltid ljust. 
Men vill du tända mitt ljus? Jag skulle kunna ge upp föralltid för att få röra dig. Jag känner dig inte, men i din närhet uppfylls jag med ett lyckorus som känns så skönt. Förlåt..


Would you light my candle?



Hollow, var ett ord vi lärde oss tillsammans, jag kom ihåg allt. Vilka blickar, vilken värme. Jag var blind&förälskad. Som man kan lura sig själv, jag fattar inte att jag kunde fantisera bort all sanning om dig och henne. Du såg mig aldrig. Så många gånger jag undrade hur du kunde gå, dagen då du smällde igen dörren en sista gång, ett sista farväl. Det gjorde ont, ihop krupen på rummet med tårar i ögonen och en stor värkande klump halsen, hjärtat du gav mig i julklapp höll jag hårt i handen. Det är historia nu, samtidigt som jag förde bort alla minnen med dig, kommer de tillbaka ändå. När jag ser dig nu, känns det konstigt i magen. En obehaglig känsla, samtidigt som jag bara vill gå förbi dig rakryggad och visa dig, att jag har gått vidare nu. Att jag mår bra, och att jag är lycklig. Men visst är det hemskt att ljuga?

Saknar dig gör jag inte, jag saknar den du var och det vi hade. Inget mer!


Stranger!
Would you light my candle, and make me happy?





Angelina