ANGELINA

helgen började kämpigt med tårar och svek. men jag hann med att klämma in den roligaste kvällen på länge också, tack för det o & killar. jag slappnade av med er vilket jag trodde skulle förbli omöjligt och det kändes så himla skönt. det är så mycket lättare att gå ut med killar, det blir aldrig samma missuppfattande och bråk som med tjejer. jag behövde en sån kväll och behöver snart igen.

livet är upp och ner nu och man vet varken in eller ut, vart man står i olika frågor och hur man ska hantera situationen bäst. samtidigt som jag känner att jag blir sviken gång på gång försöker jag vara stark och stå ut, finnas där som stöd för de som behöver det. men jag är rädd att kommer brista snart igen, när de nitton skoldagarna gått och jag tappar kontakten med vänner i skolan är jag rädd att det brister för hårt igen. jag orkar inte hamna på botten igen, jag har gjort det en gång förr och det var en hård väg upp och då var det ni som fanns där och stöttade mig. men nu, då kommer ni inte finnas där på samma sätt och det skrämmer mig, även om jag vet att jag måste lära mig att leva livet själv. det är hårt. många frågor och det är mycket som händer i ens liv vid denna åldern. men jag försöker hoppas, men är rädd att hoppas för mycket. jag hoppas att vi ska fixa detta tillsammans, som så många gånger förr. för jag vägrar att släppa in någon annan i mitt liv, jag vill inte och är absolut inte intresserad. jag vill inte såra, men det är faktisikt så jag känner.

nu ska jag snart sätta igång med bakandet till onsdag, 50 muffins ska in och ut ur ugnen. :)