may angels lead you in
jag är ute och går långa rundor och försöker rensa huvudet på tankar men kan inte få det ur huvudet hur långt jag än går. jag tänker på det, jag tror jag måste göra det för att någon gång kunna acceptera det. jag tittar upp och undrar om du ser, jag undrar om du kan tänka, jag undrar om du, just du finns någon annanstans, är du samma kille eller är du någon annan. det finns så många frågor men inga svar. jag tänker att inget kan göras ogjort, ingen kan ändra på det. vi kommer fortsätta att växa medans du förblir 21 år...men jag undrar hur ni bar er åt, hur gick det till? det är svårt att förstå när jag själv är så långt ifrån sådant som du var nära. jag läser det folk skriver om dig, och kan bara konstatera att du är så saknad, av alla. nära som inte nära. alla saknar dig! du var en glädjespridare som berörde alla.
det blir en tankeställare när någon ung person bara försvinner bort ifrån denna jord så hastigt. jag minns för några år sedan en olycka. där en ung älmhultsprofil dog. jag minns hur svårt det är till en början, även om man inte kände denna person. så var det nära på något sätt. man visste vilka de anhöriga var, man såg dem i byn och jag minns så väl hur mycket jag funderade. jag kan inte förstå att man kan ens vara ute, att man kan prata med folk, det är så otroligt svårt att förstå hur de ens klarar sig. samtidigt som man lider med dem är man glad att de faktikst är ute och rör på sig bland folk.
man tänker och funderar på allt, döden, hur det gick till, hur de anhöriga känner och allt som har med det att göra. jag tror vi människor fungerar så. helst skulle man vilja ha en klar bild av hur allt såg ut för att kunna släppa det mer, få svar på en del frågor. jag tror faktikst att det är viktigt att man funderar, på något sätt är det meningen. på något sätt tror jag att allt är meningen även om vissa saker är obegripligt att förstå vad meningen med det skulle vara. jag tror du är på en bättre plats, du trivs där tror jag. jag vill tro!
jag blir så glad men samtidigt så ledsen när jag ser hyllningsfilmen på dig. de speglar verkligen ditt sätt att vara,såsom jag lärde känna dig - flummig, galen och hela tiden den starka livglädjen i dina ögon! http://www.hultsfredsfilmen.se/
det blir en tankeställare när någon ung person bara försvinner bort ifrån denna jord så hastigt. jag minns för några år sedan en olycka. där en ung älmhultsprofil dog. jag minns hur svårt det är till en början, även om man inte kände denna person. så var det nära på något sätt. man visste vilka de anhöriga var, man såg dem i byn och jag minns så väl hur mycket jag funderade. jag kan inte förstå att man kan ens vara ute, att man kan prata med folk, det är så otroligt svårt att förstå hur de ens klarar sig. samtidigt som man lider med dem är man glad att de faktikst är ute och rör på sig bland folk.
man tänker och funderar på allt, döden, hur det gick till, hur de anhöriga känner och allt som har med det att göra. jag tror vi människor fungerar så. helst skulle man vilja ha en klar bild av hur allt såg ut för att kunna släppa det mer, få svar på en del frågor. jag tror faktikst att det är viktigt att man funderar, på något sätt är det meningen. på något sätt tror jag att allt är meningen även om vissa saker är obegripligt att förstå vad meningen med det skulle vara. jag tror du är på en bättre plats, du trivs där tror jag. jag vill tro!
jag blir så glad men samtidigt så ledsen när jag ser hyllningsfilmen på dig. de speglar verkligen ditt sätt att vara,såsom jag lärde känna dig - flummig, galen och hela tiden den starka livglädjen i dina ögon! http://www.hultsfredsfilmen.se/
Kommentarer
Trackback
