ANGELINA

Det var med väldigt blandade känslor vi rullade in i Älmhult i tisdagskväll. Spänd & lycklig över att få träffa familjen igen. Orolig för att sorg över Tindra skulle välla över mig. Förvirrad över vad som komma skall. Arbetslös och ensam om dagarna när de andra är på jobb & skola. Mina nyfunna vänner som jag umgåtts med i fem månader befinner sig nu inte nära mig utan flera mil iväg på olika håll i hela Sverige. Det är en konstig känsla. Kollar på Kläppens webcamera och ser strålande sol och fin snö i backarna. Staketen till Tranan står kvar precis så som jag och Sussi ställde dem i söndags. Det känns så konstigt! Jag har haft fem fantastiska underbara månader uppe i Dalarna. Ett val i livet jag aldrig kommer att ångra, något jag kommer att minnas som så himla bra för mig själv. Utvecklande och växande. Tack till alla som gjorde det möjligt!

.
Nu ska jag njuta och försöka få mig sysselsatt en hel vår, sommar och höst innan jag kanske beger mig till Dalarna igen för att åter få uppleva säsongsliv. På tisdag har jag fått en intervju på iss här hemma. Jag hoppas verkligen att de vill ha mig. För jag vill ha jobb! :)
Igår åkte jag och mamma till växjö och blev fina i håret av syster och hennes klasskamrater. Vilka tjejer, jag är så imponerad. Inte ens gått ett år och kan redan klippa, sling, färga och permanenta superbra. Jag fick en klippning och slingning av Kristin. Jag är helnöjd, att det också bara kostade 100 kronor gör det bara ännu bättre. :) Nu är det bara fem timmar kvar tills syster kommer hem. Skönt att slippa vara ensam, har ju en hel del att göra här hemma med. Väskor har jag fortfarande att packa upp. Hade ju förtusan med mig mer än halva min garderob upp till Sälen.

.
Åh vad jag saknar att lyssna på dalmål hela dagarna. Underbart härlig dialekt. När jag sedan går ner på byn hemma och hör alla prata som emil i lönneberga vill jag bara kräkas. Vilken ful dialekt. Hoppas verkligen inte jag pratar så....haha