ANGELINA

Jag återkommer till verkligheten på kvällarna. Den verkligheten där du inte längre finns. Den jobbiga verkligheten. På dagarna är jag sysselsatt och glömmer bort för ett tag. Jag vet att den största smällen av sorg kommer att komma när jag kommer hem. Det är då jag kommer sitta i soffan och vänta på att få höra dina tassar mot parkettgolvet. Det är då jag kommer att sakna någon som dig, att prata med. Det är då jag kommer att förstå att du inte kan komma tillbaka. Det är svårt att få andra att förstå vad du betydde och betyder för mig, jag tror ingen kan förstå. Vi har upplevt så många fina år tillsammans. En familjemedlem som funnits hos oss så länge. Du var så mycket mer än bara en hund. Det gör så ont i mig när jag tänker att vi aldrig kommer kunna skapa ett nytt minne tillsammans. Tindra, en trofast vän som jag aldrig kommer att glömma. Jag kommer alltid att älska dig och minnas dig som en sann hjärtevän. Du var den bästa! Så klok och förstående, det var meningen att det skulle vara du och jag i somras och höstas. Det var meningen att vi skulle få uppleva den tiden tillsammans, den tiden då vi kom varandra så himla nära. Kände varandra utan och innan och visste precis vad vi ville. Just nu önskar jag ju att jag aldrig lämnat dig, men i efterhand kommer jag förstå att det var meningen att det skulle bli såhär. Att vi skulle få den tiden innan jag åkte upp hit. Att vi skulle få tillbringa så mycket fin tid tillsammans som vi faktiskt gjorde. Du förgyllde mina dagar!