ANGELINA

Vi hade en fin kväll i tisdags kväll. Den 29 juni 2010. Vi var fem i bilen, precis som förr. Vi åkte ut i den fina sommarkvällen, ut till Taxåsklint. Vi ställde oss alla fyra på klipporna och såg ut över sjön, tårarna rann. Vi pratade minnen vi har med dig, det var tufft och jobbigt. Gråten gjorde ont i halsen, vi hade alla väntat på denna dagen i snart tre månader. Det gjorde ont, vi påmindes, vi saknade, vi älskade, vi skrattade, vi grät. Vår lilla Tindra, vår älskade lilla tjej. Vi hade en sån fin kväll, vi fyra med dig i våra tankar, i våra hjärtan. Vi spred ut dig över klipporna, vinden tog tag och spred dig vidare över vatten, mark och i luften. Du älskade när vinden blåste i dina långa öron, man brukade se hur du njöt av det, du älskade naturen, skogen, du älskade att titta på saker i skogen, upptäcka. Kyrkklockan ringde några slag, det var fint. Det var så fint! En kväll jag alltid kommer minnas som speciell. Du betydde så mycket för oss och du sitter djupt i våra hjärtan för alltid. Jag undrar vad du gör nu. Vem du är nu. Jag vill så gärna träffa dig i ett senare liv. Det är vad jag vill tro. Jag saknar dig ofta. Men du har det bra, det vet jag!