ANGELINA

Jag måste få skriva till dig, om dig. I veckan satt jag och rotade igenom gamla lådor med minnen i. Hittade ett brev med fotografier i. På första bilden var du. Jag log och minns. En dag, jag var kanske fjorton och du sjutton. Vi hade modevisning på torget i Älmhult och jag var så nervös över tanken av att du skulle gå visning med oss. Jag var ju trots allt lite hemligt förälskad i dig vid denna tiden. Jag hade bett mamma ta bilder på dig. Så jag kunde framkalla och kolla på dig senare. Det var dessa bilder jag fann häromdagen. Men varje gång jag ser dig på bild, eller i text eller påminns på något annat sätt, hugger det till. Du finns inte med oss längre och för mig är det fortfarande ofattbart. Du har satt ett spår i mitt hjärta, just för att du var du. och jag tänker, det är väl därför jag påminns så ofta, av just dig. Det är ett fint spår i mitt hjärta! Jag tänker ofta på hur du har det där du befinner dig nu och jag brukar verkligen försöka tänka positivt på det. Att du har det bra, att du behövdes så någon annanstans. Men så i helgen, var det dags för årliga dansshowen med RIM. Jag hade dig i tankarna, jag hade mig i tankarna, jag hade hela dansgruppen i tankarna. Så när jag skjutsade lillasyster med vän dit, sa något mig att jag borde verkligen gå. Jag var så exalterad när det visade sig finnas biljetter kvar och jag satte mig i stolarna på folkets hus. Jag hamnade brevid din mamma och pappa, sist jag såg dem var på din begravning i september. Men de log och jag kunde också le. Efter några dansnummer kommer allas våran Tess ut, våran fina danslärare. Tjejen som gjorde både dina och mina och så många andra ungdomars kvällar i veckorna. Dansträningarna. De var dem som gjorde det lätt att gå upp tisdagar och torsdagar i flera år. Hon pratade iallafall på scenen om år 2004. Åh, jag minns det som igår. Hon presenterade vår dans, wild dancers, hennes röst skar sig och hon sa denna är till dig Gabbe. Alla känslor kom över mig, jag var så oförberedd. Men det var så fint. Ett hedrande till dig. Jag tog mig tillbaka till alla dessa träningar i C hallen på Linne år 2004. Vi övade och övade. Du var den enda killen och jag var ju så kär i dig. I den åldern var ju allt också pinsamt och lite jobbigt och jag minns exakt hur jag kände när du kom ner för den långa trappen och skulle öva med oss. Som mitt hjärta slog. När jag såg dessa små tjejerna som dansade den dans som en gång var vår, såg jag bara oss, oss för sju år sedan. Jag såg bara oss och dig. Grupp nummer 12, framföra ett av våra roligaste nummer. En dans som jag fortfarande brukar dansa lite då och då, för att minnas. Edit gjorde ditt parti i låten, men jag såg bara dig framför mig. Åh, det var så fint, nostalgi. Jag kände att du var med, och jag ville väl egentligen bara säga att du saknas så här!