ANGELINA

Jag föraktar honom snart, för att han är så grund och dum. Jag hatar honom intensivt. Men jag hatar mig själv ännu mer. Jag hatar mig själv för att jag är här. För den här kvällen ser igenom mig...det är en ynkedom att vara här, för att jag är här sammanfattar mig så väl. Jag tänker på honom konstant. Han är som en smitta. En smitta är kanske ett nagativt laddat ord. Som om han innebar en sjukdom som jag känner att jag måste bli av med. Men just precis så känns det ibland. Men varför? Det är väl fint att jag träffat någon? Ja, det är det. Men det enda problemet är att han inte riktigt träffat min ännu.