ANGELINA

En konversation av intet. Men det kändes skönt att skriva, att läsa, att minnas inatt. Att jag körde på våra gamla vägar. Med en ny slags kärlek häromdagen. Förbi tvåtusen sju och tvåtusenåtta. Och jag frågar hur du mår, och det känns bra att veta att du mår just bara bra. Att just hon ligger vid din sida just nu, och sover. Och hon kanske aldrig får veta. Det kan svida. Men jag är glad, glad att det var så, att det är som det är och hur det kommer att förbli. Jag brukade dra streck på din vägg, för våra kärleksmånader. Visst var jag bara sjutton, vad visste jag om livet? Streck i blyerts i ditt gamla pojkrum. Och tydligen står det kvar, jag måste tryckt hårt med en penna då du försökt med allt för att få bort det. Kanske hon har sett och reagerat?! Jag hoppas hon kan se att det var fint, men att det är över. För hon har dig nu, lyckligt, och jag har dig inte längre, också lyckligt! Olika men ändå så lika. Men jag vill liksom bara berätta, att jag är tacksam för det jag fick och det vi gav. Jag trevar efter en annan, som kom att stå mig nära på så himla kort tid. Och hela tiden när jag tycker att allt känns så himla rätt, blir det så himla fel. Hur? Precis såsom han beskriver det, för det finns tillfällen i vår relation där jag varit övertygad om att jag och du utgjort ett perfekt par, att vi varit som gjorda för varandra. Och att det nu står klart att så inte alls är fallet. Jag börjar tro att vi är direkt skadliga för varandra. Vi är så rädda och hariga båda två. Vi eggar varandras nojjor, triggar varandras rädslor. Vi förintar varandra när vi låses in i ett alldeles för litet rum. Jag har så mycket jag känslor, utan uppehåll att jag känner mig konstant förvirrad. Men söndagar är till att tänka på. Och jag ringer för att få berätta, men du håller inte av. Kanske du inte vill, kanske du inte orkar ta mer. Kanske har du sett förbi och jag är rädd att jag förstörde dig istället för att hjälpa dig upp. Kanske. Isåfall förlåt!