ANGELINA

Med lite jävlar anamma eller jävlar a'mamma (som berra säger) så klarar man av mycket mer i livet än vad man ibland tror sig om. I fredags satte jag mig bestämt i bilen för att bege mig på en egen roadtrip. Det var vår i luften, torra vägar och solen bländade mig kanske en aningen för mycket, men det gjorde ingenting. För jag såg ljuset. Vilken känsla. En av de bästa känslorna jag vet. Frihet, och äventyr! Bra musik och känslan över att det är jag som har makten, makten att styra på livets alla vägar. Vart jag än vill. Världen i mina händer, under mina fötter. Av längtan efter er gick allt fort och jag susade fram på vägarna. Gjorde ett stopp i Jönköping för att fylla på spolarvätska och äta en banan. Såg Värnen och gick en runda för att få andas vattnet och den höga luften. (kände mig som 35+, älskade det lite, hatade det nog lika mycket)

.
Känslan var jag-kan-klara-allt-i-hela-världen och jag kan göra det precis ifrån den position jag är nu har fortsatte men förändrades drastiskt när jag börjar närma mig Essingeleden, två filer blev snabbt till fyra och det kändes som om jag slogs med hela världen om en plats på vägen. Det var fredag och jag lyckades komma där mitt i rusningstrafik och jag blev genast liten, pytteliten som en liten gråmus bakom min ratt. Jag var inte längre störst. Obehag, adrenalin och lite panik! Men jag gjorde det och jag antar att jag växte. För när jag väl körde in på Blotgränd så kände jag mig om möjligen ännu större än jag gjorde när jag påbörjade min resa ifrån de lilla småländska skogarna.