ANGELINA

På söder finns det mycket människor, det finns mycket människor i hela stockholm. och jag älskar att titta på dem, se igenom dem och iaktta deras sätt att röra sig, prata, leva. ibland är det så trångt att man kommer så nära så många människor att man nästan kan känna deras hjärtslag. så nära men ändå så långt bort. nästan lite läskigt, för vi vet ingenting om varandra. spännande på ett sätt. på tunnelbanan i rusningstrafik. man står i princip och kramas med en massa främmande människor. en tid man aldrig kan vara folkskygg vill jag lova. klungor, vingligt, trångt, rökigt, varmt och känslomässigt och han frågar hur gammal jag är. och jag säger att jag är tjugo år gammal och sen är det punkt på det. inte ens en reflektion över att jag sagt fel siffra. så många gånger förr och inte förrens det är försent inser jag att jag inte alls det är tjugo år. jag vet inte ens själv hur gammal jag är, lite roligt ändå. men varför ska man veta en siffra, den säger ju egentligen ingenting. alla de gånger jag sagt fel förra året, han med stora vackra bruna frågande ögon kommer alltid tro att jag var tjugo år gammal, men vi ses nog aldrig igen och i dina ögon vill jag förbli tjugo år gammal livet ut. nu är det helt plötsligt nytt år och jag måste kanske lära mig att säga en siffra högre snart. eller så förblir jag tjugo år livet ut, just precis som i dina bruna ögon.