en tid, när jag trodde jag visste var romantik var
Tänkte mejla....ville mejla....mejlade!
Har vi satt ett ord på dejt så tycker jag det känns ganska bra ändå.
Och skulle vi kalla det dejt, som också innebär en andra och en tredje, så skulle det ju vara underbart.
Har vi satt ett ord på dejt så tycker jag det känns ganska bra ändå.
Och skulle vi kalla det dejt, som också innebär en andra och en tredje, så skulle det ju vara underbart.
För jag kommer alltid skratta när jag tänker på dejt nummer ett och rum nummer 213.
Du tog tåget hit, jag körde hem dig igen. Men tog dig tillbaka igen. Vi åkte oplanerat och opackat kan man väl säga. För det skulle komma att visa sig att jag glömt både det ena och det andra. Men allt löser sig, det gör det alltid? Tåget var fint och det var värme i staden när vi klev av. Fodrett på jackor åkte av, solglasögon vimmlade på stationen och alla bar sneakers, utom jag..
Du ville dricka champange ur pappmuggar, jag ville visa dig kortedala torg. Så vi gjorde det. Vi köpte bok, tamponger, tandkräm och ciggaretter och eftersom vi inte hade råd med champange, 50 kronors mousserande vin. Spårvagn nummer 6. Den oranga färgen glömmer man inte. Du har aldrig sett, men du har en bild av att du vill bo här en vacker dag. Din stad. Vi bara åkte och åkte och vi kom bara längre och längre iväg. Vi såg inte så mycket mer än torget. Vi satt på en bänk. Vi satt där förälskade, på bänken och berusade, delade en flaska till och älskade. Högläsningen blev mer och mer sluddrande. Men det kittlades, under ditt foder. Äldre människor med stora liv, liv som passerat många stunder. Kom och gick. Fram och tillbaka. Tittade på oss, beundrade oss, analyserade oss och log. Alla som såg, log. Andra vågade inte kolla. Tjuvrökning, vinpimpling och högläsning bakom polishuset var en spännande åter oplanerad kombo. Vi delade. Snurriga armar. Glansiga ögon. Lämnade vi det bakom oss. Vi åt på dem mest oromantiska ställen man kan finna. Men det skulle vara så. Enkelt och mitt i det romantiska alldeles oromantiskt. Inget märkvärdigt och ganska jävla skönt. Båten. Somna i ett paradis och vakna i ett. Jordnöttssmulor i hela sängen. Mist syn och du lovar att vara mina ögon. Men du räddade min syn och tack för allt jag fick se!
Uppvaknande. Barnasinnet kvar och vi blir rika. Leker. Tramsar. Sover och vaknar. Vi lämnar rummet. Bara vi och städerskan vet hur vi lämnade. De måste sett kärlek ut. För kärleken är väl röd? Tävlingar om hundraser och slajmiga tuggade melontuggummi som skulle pricka papperskorgar. Vasaparken. Mina ben i ditt knä. Åter en bänk. Åter en äldre man. Stannar upp, ställer sig i vägen för solen så vi ska kunna möta varandra i ögonen. Göteborgska klangen gör sig återigen så härlig. Konstanterande! Han ville bara få påpeka, ville få fråga om det är ett vårtecken han såg? Vi. Du och jag. Kanske. Kanske är blommorna bakom oss ett större tecken. Krokusar. Vi tävlar igen. Valand. Och lite mer tävling. Men roligt har vi. Men ändå tänjer vi gränser, vi sårar varandra lite. Kanske för att få se vad vi egentligen betyder för varandra? Hur mycket? Hur djupt liksom?
Men vi ser över det. Vi vet hur det är. Vi ser att vi är drama. Och vill inte alltid vara drama. Så vi lär oss se över det. Och efter en timme har vi nästan glömt vad vi sagt. Och så leker vi igen. Teckenspråk i sportaffärer och smarta på akademinbokhandeln. Nickande åt en uteliggare. Han fick en tjuga. Han hade ju bara sandaler. Och såg du? Han åt sushin som vi skulle ha ätit. En annan gång? Du och jag? Bara för att?
Tåg hem. Och det känns ofta likadant. Att lämna pulserande städer där det rör sig. För att komma hem till något stilla. Ibland jävligt skönt. Ibland bara jävligt ångerstframkallande. Hejdå är inte min starka sida. Aldrig varit och kommer aldrig bli. Och jag tror jag ser en liknande del hos dig. Men vi vinkade av och sa; vi ses. Så som man ska! Tågresa. Mysigt. Varmt, nästan lite svettigt. Bubblande av skratt. Sånna tröttskratt som bara alltid urartar. De kollar. Men vi låter dem. För de vet ju inte att vi planerar stand up comedy turné. Succé. De ska få se!
Snart hemma. Första doft av vår. Varmt. Långa kramar och varma ord. Vi andas in både stunden av varandras sällskap, men även sur mjölk från en tidigare incident. Det blev en natt till. För jag är oplanerad och opackad. En till smygande natt. Vi blir tonåringar igen. Och jag inser att vi på denna resa varit allt från 2 år till 65 år. Fantastiskt vad rika vi är. Vad mycket vi har! Tack för kyssen, den kändes lite för mycket. Tack för 18 timmar i en fantastisk stad. Fantastiska människa. Tack för första vår frukosten på din veranda. Tack för att du hanterar mig mogen som omogen. Tack för inspirationen!
1 kärlek.
Du ville dricka champange ur pappmuggar, jag ville visa dig kortedala torg. Så vi gjorde det. Vi köpte bok, tamponger, tandkräm och ciggaretter och eftersom vi inte hade råd med champange, 50 kronors mousserande vin. Spårvagn nummer 6. Den oranga färgen glömmer man inte. Du har aldrig sett, men du har en bild av att du vill bo här en vacker dag. Din stad. Vi bara åkte och åkte och vi kom bara längre och längre iväg. Vi såg inte så mycket mer än torget. Vi satt på en bänk. Vi satt där förälskade, på bänken och berusade, delade en flaska till och älskade. Högläsningen blev mer och mer sluddrande. Men det kittlades, under ditt foder. Äldre människor med stora liv, liv som passerat många stunder. Kom och gick. Fram och tillbaka. Tittade på oss, beundrade oss, analyserade oss och log. Alla som såg, log. Andra vågade inte kolla. Tjuvrökning, vinpimpling och högläsning bakom polishuset var en spännande åter oplanerad kombo. Vi delade. Snurriga armar. Glansiga ögon. Lämnade vi det bakom oss. Vi åt på dem mest oromantiska ställen man kan finna. Men det skulle vara så. Enkelt och mitt i det romantiska alldeles oromantiskt. Inget märkvärdigt och ganska jävla skönt. Båten. Somna i ett paradis och vakna i ett. Jordnöttssmulor i hela sängen. Mist syn och du lovar att vara mina ögon. Men du räddade min syn och tack för allt jag fick se!
Uppvaknande. Barnasinnet kvar och vi blir rika. Leker. Tramsar. Sover och vaknar. Vi lämnar rummet. Bara vi och städerskan vet hur vi lämnade. De måste sett kärlek ut. För kärleken är väl röd? Tävlingar om hundraser och slajmiga tuggade melontuggummi som skulle pricka papperskorgar. Vasaparken. Mina ben i ditt knä. Åter en bänk. Åter en äldre man. Stannar upp, ställer sig i vägen för solen så vi ska kunna möta varandra i ögonen. Göteborgska klangen gör sig återigen så härlig. Konstanterande! Han ville bara få påpeka, ville få fråga om det är ett vårtecken han såg? Vi. Du och jag. Kanske. Kanske är blommorna bakom oss ett större tecken. Krokusar. Vi tävlar igen. Valand. Och lite mer tävling. Men roligt har vi. Men ändå tänjer vi gränser, vi sårar varandra lite. Kanske för att få se vad vi egentligen betyder för varandra? Hur mycket? Hur djupt liksom?
Men vi ser över det. Vi vet hur det är. Vi ser att vi är drama. Och vill inte alltid vara drama. Så vi lär oss se över det. Och efter en timme har vi nästan glömt vad vi sagt. Och så leker vi igen. Teckenspråk i sportaffärer och smarta på akademinbokhandeln. Nickande åt en uteliggare. Han fick en tjuga. Han hade ju bara sandaler. Och såg du? Han åt sushin som vi skulle ha ätit. En annan gång? Du och jag? Bara för att?
Tåg hem. Och det känns ofta likadant. Att lämna pulserande städer där det rör sig. För att komma hem till något stilla. Ibland jävligt skönt. Ibland bara jävligt ångerstframkallande. Hejdå är inte min starka sida. Aldrig varit och kommer aldrig bli. Och jag tror jag ser en liknande del hos dig. Men vi vinkade av och sa; vi ses. Så som man ska! Tågresa. Mysigt. Varmt, nästan lite svettigt. Bubblande av skratt. Sånna tröttskratt som bara alltid urartar. De kollar. Men vi låter dem. För de vet ju inte att vi planerar stand up comedy turné. Succé. De ska få se!
Snart hemma. Första doft av vår. Varmt. Långa kramar och varma ord. Vi andas in både stunden av varandras sällskap, men även sur mjölk från en tidigare incident. Det blev en natt till. För jag är oplanerad och opackad. En till smygande natt. Vi blir tonåringar igen. Och jag inser att vi på denna resa varit allt från 2 år till 65 år. Fantastiskt vad rika vi är. Vad mycket vi har! Tack för kyssen, den kändes lite för mycket. Tack för 18 timmar i en fantastisk stad. Fantastiska människa. Tack för första vår frukosten på din veranda. Tack för att du hanterar mig mogen som omogen. Tack för inspirationen!
1 kärlek.
Kommentarer
Trackback
