ANGELINA

Imorgon är det sista februari och det är dags för oss tjejer att lägga sig när på knä och be om kärlek. Det fick jag lära mig idag via radion. Men återigen februari 2012 är soon over och kommer aldrig mer tillbaka, det är inte klokt vad tiden går snabbt. Snart är vi inne i mars månad, det var ju nyss nyårsafton? Eller? Mycket har hänt i mitt liv under februari. Fram och tillbaka. Bra och dåligt. Jag har jobbat mer än vanligt, jag har tagit truckkort (tro det eller ej?!?!?) Våren visade sina första fina dagar i helgen och ingen kunde vara lyckligare än jag för det. Jag behöver våren mer än vanligt detta året tror jag. Ljus och lite värme gör saker och ting lite lättare känns det som. Fick äran att tillbringa större delen av min helg med lilla söta Elvira! Jag hämtade henne och hennes lilla väska klockan tre på lördagen och vi åkte och handlade, sen åkte vi och hälsade på mormor och morfar och asterix för en fika. Efter det gick vi ut och blåste såpbubblor och gungade oss alldeles snurriga ute i det härliga vädret. Tuffare blev det framåt kvällen då jag skulle steka pannkakor samtidigt som jag skulle sätta på film, samtidigt som jag skulle hämta mer mjölk och samtidigt som jag skulle skära pannkakorna i mindre bitar, samtidigt som jag helst av allt skulle sitta jämte. Det var väl ungefär där som jag kände att jag kan tänka mig och vänta något år till med att skaffa barn. Men mysigt hade vi det. Tillslut var det dags för att borsta tänderna för att tandtrollen inte skulle besöka oss på natten. Elvira borstade mina och jag borstade henne. Efter ett försök från min sida om en godnattsaga om ett godisland somnade vi hand i hand i bäddsoffan. Söndagen blev tidig och jag försökte få ligga kvar och dra mig lite extra, Elvira sa okej då. Det gick tre minuter sen tyckte hon att jag vilat klart och det var dags att gå upp. Hon ville måla med målarfärg och ledsna ögon blev det när jag berättade att jag inte hade någon målarfärg. Men ögonen lös snabbt upp igen när hon kom på att det kanske fanns någonannan som hade målarfärg. Vi ringde och väckte en trött kille tidigt på morgonen för att fråga om målarfärg. Vi tre hade sedan en av de finaste söndagarna på länge. Picknick vid osbysjön, matade ankor, björnen sover, och bus i lekpark. Jag lever på den söndagen länge!

Om jag var din flickvän..

En konversation av intet. Men det kändes skönt att skriva, att läsa, att minnas inatt. Att jag körde på våra gamla vägar. Med en ny slags kärlek häromdagen. Förbi tvåtusen sju och tvåtusenåtta. Och jag frågar hur du mår, och det känns bra att veta att du mår just bara bra. Att just hon ligger vid din sida just nu, och sover. Och hon kanske aldrig får veta. Det kan svida. Men jag är glad, glad att det var så, att det är som det är och hur det kommer att förbli. Jag brukade dra streck på din vägg, för våra kärleksmånader. Visst var jag bara sjutton, vad visste jag om livet? Streck i blyerts i ditt gamla pojkrum. Och tydligen står det kvar, jag måste tryckt hårt med en penna då du försökt med allt för att få bort det. Kanske hon har sett och reagerat?! Jag hoppas hon kan se att det var fint, men att det är över. För hon har dig nu, lyckligt, och jag har dig inte längre, också lyckligt! Olika men ändå så lika. Men jag vill liksom bara berätta, att jag är tacksam för det jag fick och det vi gav. Jag trevar efter en annan, som kom att stå mig nära på så himla kort tid. Och hela tiden när jag tycker att allt känns så himla rätt, blir det så himla fel. Hur? Precis såsom han beskriver det, för det finns tillfällen i vår relation där jag varit övertygad om att jag och du utgjort ett perfekt par, att vi varit som gjorda för varandra. Och att det nu står klart att så inte alls är fallet. Jag börjar tro att vi är direkt skadliga för varandra. Vi är så rädda och hariga båda två. Vi eggar varandras nojjor, triggar varandras rädslor. Vi förintar varandra när vi låses in i ett alldeles för litet rum. Jag har så mycket jag känslor, utan uppehåll att jag känner mig konstant förvirrad. Men söndagar är till att tänka på. Och jag ringer för att få berätta, men du håller inte av. Kanske du inte vill, kanske du inte orkar ta mer. Kanske har du sett förbi och jag är rädd att jag förstörde dig istället för att hjälpa dig upp. Kanske. Isåfall förlåt!

Jag föraktar honom snart, för att han är så grund och dum. Jag hatar honom intensivt. Men jag hatar mig själv ännu mer. Jag hatar mig själv för att jag är här. För den här kvällen ser igenom mig...det är en ynkedom att vara här, för att jag är här sammanfattar mig så väl. Jag tänker på honom konstant. Han är som en smitta. En smitta är kanske ett nagativt laddat ord. Som om han innebar en sjukdom som jag känner att jag måste bli av med. Men just precis så känns det ibland. Men varför? Det är väl fint att jag träffat någon? Ja, det är det. Men det enda problemet är att han inte riktigt träffat min ännu.

Februari är tomt, tomt och ensamt. Tomt och fundersamt. Tomt och förvirrat. För du tänker inte kyssa mig. Även om det känns som om det vore det enda som just nu skulle kunna fylla mitt tomrum. Jag önskar att flyttfåglarna snart kommer tillbaka, och att de ska sitta där i träden och vissla ner till dig, att det inte finns någon poäng i att vara fri längre. Det är svårt att älska när all kärlek lett i besvikelse, lever ju på gränsen till förintelse... och alla ni som trodde, man kunde svika kärlek. det kan man inte!