ANGELINA

Jag vill berätta om mina senaste veckor. Veckor fullspäckade med äventyr, kärlek och värme. Jag åkte som tidigare nämt till stockholm en fredags eftermiddag för två veckor sedan. Det var så härligt att få andas storstad under en veckas tid. En vecka med distans från hemma, distans från tankar som just då knappt hade ett enda uppehåll. Mamma, lillasyster och pappa gjorde min vecka till guld. Vi simmade i tibble, besökte himlen därtill, lagade god mat, fikade på vetekatten, gick på mysigt 2hand på söder, tittade på film, gick rundor vid havet, och körde rundor i stockholm. Lunchade även med efterlängtad Malin och vi resonerar så lika på så lika plan och jag är så glad för den relation jag har med henne trots ibland flera månader utan kontakt. Efter en vecka var jag tvungen att bege mig hemåt igen och jag fick en liten medressenär lite spontant, lillasyster gjorde succe i passagerarsätet på vägen hem. På kvällen blev det avskedsmiddag för fina isa som begav sig till gran canaria för att göra ny karriär i utlandet. Vi var tjugo personer på sorello och vi åt och drack och skrattade oss trötta den natten. På lördagen var det kreativt i min lilla lägenhet då lisa jobbade med sitt projektarbete, lina och sebastian stod modeller. (snygga vänner jag har!) Vi höll på från morgon till sen kväll och hade riktigt roligt. Kvällen avslutade vi sedan ute hos allas våra vänner på ekudden, det blev mys, pingis och djupa diskussioner om hurvida man ska ha nedfält lock på toaletten eller inte. På söndagen sladdade jag med volvolina och vi kollade på fotboll i haganäs. Tillbringade senare hela eftermiddagen/kvällen i källaren som jag gillar mest. Veckan bestod senare av heltidsjobb på Strålfors och Lina kom till mig på onsdagen för att bosätta sig här tills i lördags. Vi hade så mysigt trots att vi gick om varandra med jobb så hann vi ändå med lite kvalitetstid och prat som bara hon och jag kan ha! Hon är verkligen en av de bästa den tjejen. På fredagen när vi alla slutat jobba satte vi oss i bilen och styrde mot Osby, jag lina rasmus och ida. Bowling stod på kvällens schema och jag var så speedad. Hade glömt hur jäkla roligt det är med bowling egentligen. Vi mötte upp Hanna och Nille och vi körde på bra bowling i en timme. Discobowling blev till knarkbowling när vi bad de ansvariga att först köra maskinen och när vi ändå var inne på det spåret så tog vi även far och son, och sen las palmas och so on. När nästa gäng kom in för att spela tyckte jag ana lite konstiga blickar när högtalarna pumpade ut narkotika! Hem åkte vi sedan och jag var så ivrig att berätta för pappa att jag vunnit så när han frågade hur det gått skrek jag, jag vann och jag fick FYRA STROKES!!!! Fick en konstig blick som gensvar och han sa att han hoppades att jag inte hade fått det. Så fel det kan bli! Vi avslutade iallafall vår roliga kväll hemma hos vårat gaypar kim & johan. Lördagen bestod av en lång sovmorgon senare begav jag och pappa oss ut till fina saknade vänner i långhult. Jag tog med mig Michaela, vi hämtade upp Rasmus och begav oss återigen till Osby, där fanns Hanna och Nille och väntade oss på Pulsen. Sist jag var där gick jag i femman och var på disco. Riktigt roligt att komma dit igen. Vi klingade lite på instrumenten som fanns i källaren sen åt vi god pizza och ritade roliga rita och vik teckningar. Jag skulle kunna hålla på hela natten så roligt det var, men larmet gick och vi var tvugna att packa ihop oss. Glad är jag som har vänner som uppskattar sådana kvällar ibland, kreativafton med bästa vänner utan alkohol! Igår söndag skjutsade jag och Rasmus pappa till Lönsboda, till kära farmor. Vi blev bjudna på god mat, farmors mat! Mmmm. Sedan tog vi bilen till Osby ishall där vi mötte Hanna, Nille, Alexandra och Adam. Jag skulle åka skridskor för första gången på flera hundra år. Jag hade för mig att jag var ganska bra och sådär. Tji fick jag när jag begav mig ut på isen med rangliga ben, kunde i princip bara åka när jag hade något/någon att hålla i. Nejfy, måste öva! Jag tröttnade iallafall då jag inte kunde, så jag och lillebror lämnade Osby för att styra bilen mot kusten. Vi åkte ner till havet för att andas lite skön och frisk luft, och det fick vi vill jag lova. Det blåste rejält vid havet, men det var vackert och skönt. Det var kallt så vi åkte sedan vidare in till Kristianstad för att se bio. Simon & ekarna blev det. Jag, Rasmus och pensionärerna var det. Vi kollade ärligt på våra biljetter en extra gång när salongens stolar fylldes med 60+are. Men vi var rätt! Filmen var bra, riktigt känslomässig men underbart vackert filmat. Jag och Rasmus avslutade sedan vår fina helg tillsammans hem i bilen med Håkan Hellström som sällskap hela vägen hem. De som varit med och gjort dessa två veckor för mig vet mycket väl vilka ni är och jag vill med dessa ord bara göra ett litet försök att beskriva hur mycket ni betyder för mig och gör för mig! Måndagslycklig idag och jag vet så många anledningar till varför! Ni förgyller mitt liv, jag vill förevigt bära era hjärtan i mitt!

På söder finns det mycket människor, det finns mycket människor i hela stockholm. och jag älskar att titta på dem, se igenom dem och iaktta deras sätt att röra sig, prata, leva. ibland är det så trångt att man kommer så nära så många människor att man nästan kan känna deras hjärtslag. så nära men ändå så långt bort. nästan lite läskigt, för vi vet ingenting om varandra. spännande på ett sätt. på tunnelbanan i rusningstrafik. man står i princip och kramas med en massa främmande människor. en tid man aldrig kan vara folkskygg vill jag lova. klungor, vingligt, trångt, rökigt, varmt och känslomässigt och han frågar hur gammal jag är. och jag säger att jag är tjugo år gammal och sen är det punkt på det. inte ens en reflektion över att jag sagt fel siffra. så många gånger förr och inte förrens det är försent inser jag att jag inte alls det är tjugo år. jag vet inte ens själv hur gammal jag är, lite roligt ändå. men varför ska man veta en siffra, den säger ju egentligen ingenting. alla de gånger jag sagt fel förra året, han med stora vackra bruna frågande ögon kommer alltid tro att jag var tjugo år gammal, men vi ses nog aldrig igen och i dina ögon vill jag förbli tjugo år gammal livet ut. nu är det helt plötsligt nytt år och jag måste kanske lära mig att säga en siffra högre snart. eller så förblir jag tjugo år livet ut, just precis som i dina bruna ögon.

Mamma har gjort finmiddag till sina döttrar och pojkvän. Vi sitter i lilla kyrkbyn och avnjuter denna goda middagen. Samtal efter samtal tas upp och vi diskuterar fram och tillbaka. När maten börjar ta slut på allas tallrikar tar jag upp ett för mig, som den hypokondriker jag är, ett viktigt och seriöst samtal. Jag har fått problem med en leverfläck, som ömmar och gör ont. Jag tror jag har någon sjukdom. Mamma säger att hon verkligen tycker det är prio ett att kolla upp det såfort jag kommer hem. Varpå Lisa som skrapar upp den sista såsen på tallriken höjer huvudet och säger; vad kostar ett stormkök?

.
Från det ena till det andra liksom. Jag älskar hennes sätt att skifta samtal på få, få sekundrar! Tack för en underbar middag fina familj!

och du kanske läser någondag.

!!!??? Vem tusan bestämde att vuxenlivet skulle vara så komplicerat? Så otroligt retligt att jag sitter här och snart nästintill kokar? Ringde pappa i shanghai och utlöste lite agg mot vuxenlivet. Och han sa att jag måste sluta kämpa emot det, för det är ju inget jag kan bromsa. Han beskrev det som att han skulle gå ut och ställa sig på gatan i Shanghai och försöka stoppa alla bilar som kör på vägen utanför hans hotell. Och jag inser att det är omöjligt, det går inte, man blir knäpp. Mamma säger du kan omöjligt hoppa av detta nu. Samtidigt som jag inser att alla har rätt så blir jag bara så ordet förbannad, på riktigt! Jag förstår varför jag är trött när jag kämpar emot något som inte går att ändra på. Jag lever ju nu och måste leva med det.

det är natt igen. och tankarna är fler än jag orkar räkna. jag orkar egentligen inte med dem alls och känner bara för att sluta ögonen och låta mig somna in och vakna upp till något som är lika vackert som du i mina drömmar. men tankarna håller mig klarvaken. hur länge ska jag känna? hur länge orkar kroppen leva med denna konstiga magkänsla? hoppas den lär sig skjuta iväg tankarna långt snart. någon som vill ha? jag rear ut dem till extrapris? någon? sugen? inte? nej, om det ändå vore så enkelt... jag undrar om du är själv, vad du gör och hur dina tankebanor ser ut. känner du inget? ser du inget? inget av det jag ser? och jag kommer inte sluta undra...varför ringer du aldrig? för jag undrar vad som hände? vi som skrattade nyss?