ANGELINA

Vill skriva av mig mest hela tiden. Mina tankar, mina känslor, dina tankar, dina känslor. Har läst igenom bloggen lite för att se vad som har hänt på detta året. Jag har inte varit så bra på att blogga sista tiden och det känns ju tråkigt, för jag vet att jag har haft bland de roligaste helgerna i september och oktober, såg att jag total missat att skriva om helgen jag hade med fina osbyvänner i Göteborg. En helg i sommarens sista dagar. Mitten av september tog vi tåget upp till staden för att sedan landa ut på ett vandrahem. Vi shoppade, kollade på Håkan Hellströms sista konsert, åt gott, var ute i Göteborgs uteliv testade Berså & Trädgårn. Mycket rolig och givande helg. Några helger senare besökte jag Granda i Lönsboda för andra gången i mitt liv & ja med tillräckligt med alkohol i kroppen kan jag absolut tänka mig att göra det igen. En kväll i september var vi även ute på konstutsällning yttre vång, vilka duktiga vänner man har! Mycket fin konst på en höstkall äng mitt ute i ingenstanns. Har även nu sex onsdagar i rad haft mys med Hanna & Rasmus framför onsdagens tvprogram. Hade även en födelsedagsfest i aktivitetshuset med Hanna, kom många och vi dansade och skrattade. Har även varit nere i Malmö och hälsat på Lina och Sebastian två gånger (för lite egentligen!) en av kvällarna i Malmö tog jag och mini Svanberg beslutet om att gå och kolla på Brittan! Så nu har jag återigen sett en världsartist, och det är samma känsla varje gång. Att stå några meter ifrån Britney Spears var en speciell känsla även om hon inte är n favorit idag, så har hon ju betytt en hel del under mina flickår! Har senaste veckan börjat jobba lite extra på ett daghem för dementa i Osby. Fina människor, roande, lärorikt, sorgligt men givande! Tycker så mycket om att se de glada, trots sjukdomar, motgångar i livet och nu hög ålder. Sen har vi ju då flyttat från käraste Maskrosen, med sorg i mitt hjärta som jag skriver det. Saknar det fruktansvärt! Flytten är lite helt klar än, det tar tid att tömma och städa. Promblematiskt att få plats med prylar som funnits i en fyra till denna lilla ettan, men det får väl helt enkelt bara gå. Gått en vecka sedan nu jag fick ett samtal från världens finaste rastaurang enligt mig, VAPIANO! De erbjöd mig lite jobb och jag blev överlycklig, trodde jag aldrig om mig själv då det var fler är 1000 som sökte detta jobb! Heja mig lite. Denna veckan har jag även varit på en träff med Espresso House i Växjö och fått inplanerat en dag då jag ska provjobba hos dem i November, så himla spännande!

Jag trodde att sånt här blir bättre med tiden... Men jag behöver dig fortfarande, varför?
Du är den enda bilden i mitt sinne! Så jag ser dig fortfarande ... häromkring. Jag saknar dig, lite varje dag.
Vill vara med dig, men du är borta.. Jag saknar dig, saknar dig galet ibland!
Men om jag fick dig, skulle det kännas likadant då? Orden verkar inte vilja komma rätt, men jag menar dem fortfarande. Det gör ont i min stolthet att berätta hur jag känner, men jag måste. Det spelar ingen roll vem du är, det är så enkelt, jag känner det!

Det är oktober igen, löven faller ner. Ett år har kommit och gått och ingenting har förändrats alls. Var det inte meningen att jag skulle vara någon? Någon som kan möta de saker som jag har sprungit ifrån? Låt mig känna,
jag bryr mig inte om jag havererar. Låt mig få falla, även om jag faller hårt. Och om jag gråter lite, dör lite... Så vet jag åtminstone att jag har levt! Jag har blivit alldeles för bra på att vara oövervinnelig, jag är expert på att spela säkert och hålla det svalt. Men jag svär detta är inte som jag är tänkt att vara. Jag vägrar att låta mitt liv rulla över mig!

.

Jag vill bli någon!  Jag vill känna att jag är någon!

 

Idag fyller världens finaste bästaste Linan 22 år! Denna dagen för ett år sedan minns jag som igår! Jag lämnade en liten present i din brevlåda på eriksgatan, vi kände varandra inte så väl då, men det var början på en av mina finaste vänskapsrelationer. Tyvärr har jag inte möjlighet att vara hos henne idag då jag har fullt upp med att flytta, har hållt på nu hela morgonen och jag vet att det kommer bli en lång dag innan jag och mini svanberg & ragge kan sätta oss ner framför tv och avnjuta onsdagens tv-program.

Trodde aldrig det skulle komma att betyda något för mig och jag försöker förtränga mina känslor. Men jag har känslor utan uppehåll. Det är alltid samma visa när du vistas i min närhet. Som en elchock genom mina ben.

Hoohojaja, har pratat mycket om vuxenlivet här i bloggen senaste året. Och nu börjar jag ta riktigt stora steg. Förra veckan fick jag min nyckel till min alldeles egna första lägenhet. Det känns ju helknäppt att jag blivit så gammal så jag ska flytta till eget place. Men börjar också bli väldigt spännande! Kommer dock att sakna maskrosen en hel del. Men vi får helt enkelt se till att det blir samma stämning i min lägenhet som det varit här sista månaderna. Bra myskvällar & bästa efterfesterna.

Jag har tänkt och jag sviker mig själv minst en gång varje dag. Varför varför kom jag att få så dålig självdiciplin? Det är hemskt, för ju mer jag lovar, ju mer sviker jag. Gång på gång och det tar nog hårdare än vad jag tror. Jag kan inte förstå vad det är som inte går ihop. Jag har ju bilden så klar framför mig, precis så som jag vill att det ska vara. Jag drömmer att jag ska kunna vara där om några månader. Men ju mer sviker jag mig. Alla peppar och ber mig kämpa lite hårdare, men jag tappar glöden efter en halv dag. Jag minns inte ens hur det kändes förra hösten. Men jag vet att jag var på god väg redan då, men att jag valde bort det för något jag trodde skulle få mig att må bättre. För tiden fungerade det, men nu är jag tillbaka. Tillbaka på noll. Irriterande, tröttsamt, frukstansvärt jobbiga tankar jag slåss med varje dag. Det värsta är att jag vet att det bara är jag som kan hjälpa mig med denna resan. Bara bara JAG!

Det har egentligen hänt tusen saker på senaste tiden som jag skulle vilja dela med mig av. Men skulle aldrig kunna beskriva i ord hur bra jag mått sen jag flyttat hem. Allt gott det bådat. Nu kommer hösten och lite ångerst medföljer. En ångest om att vara rädd om hur det ska kännas, att sitta i en liten lägenhet, en hel höst, en hel vinter. Alldeles alldeles ensam. Jag försöker öva på ensamheten, men det är hårt. Det är liksom inte alltid så lätt. Jag slutar alltid framför facebook eller mobiltelefonen. Men det kommer väl med tiden som de säger, man lär sig leva med det. Men jag har en känsla av att jag inte vill lära mig att leva med det. Å!

Jag inspireras och vill nämna dig. vill skriva igen och må bra i det jag gör. jag vill vara jag. Jag är så trogen det jag tror på att jag nu börjar tvivla på det som egentligen känns. det som egentligen känns därinne. Dina ord passar in som vanligt, som en slags terapi. Dina ord blir min sanning. Som när jag försvinner och alla frågar vad jag tänker på. Men att jag inte kan berätta, för man får inte tänka så.

Dags för en uppdatering om vad som hänt de senaste två månaderna. Sist jag skrev i bloggen var några timmar innan jag flyttade till Stockholm, där det var tänkt att jag skulle spendera hela sommaren och sensommaren. Stockholm var fint, men alldeles förstort för mig. Jobbet på Gröna Lund var fint och bra, och jag träffade nya vänner. Jag hade några roliga vilda utekvällar i storstan och kom oftast inte hem till centralvägen förrens klockan var morgon och jag mötte folk i trappen som skulle upp och jobba. Mycket fint och oförglömliga kvällar! Men som sagt, det var det goda jag fick ifrån vistelsen där. Även fina myskvällar och känslan av att ha mamma nära mig igen. Men Stockholm var inte rätt i tiden för mig och det kändes ganska väl vissa dagar, dagar fyllda med hemlängtan, panik och tårar. Så jag tog ett beslut, som jag idag förtod var helt rätt. Jag sa upp mig från Gröna Lund och Stockholm för att bege mig hemåt igen. Det satt inte utanpå mig att flytta hem heller, grät och funderade över vad jag egentligen gjort där jag satt i bilen påväg hem igen. Men jag har lärt mig mycket på dessa två månader i storstaden och tur är det väl att den finns kvar om jag skulle vilja besöka den igen!

Jag har på en halv vecka spenderat cirka 1500kr hos tandläkaren. Hur kul är det på en skala? Suck. Jag hoppas inte att jorden går under på lördag, annars hade jag fan lagt mina pengar på något roligt mina sista dagar i världen! Nu sitter jag och känner mig som en ballong i munnen, längtar tills bedövningen känner och man kan känna sig normal igen. När jag tittar mig i spegeln när jag pratar ser jag knäpp ut, den ena sidan händer inte riktigt med. Obehagligt. Men som sagt, borsta tänderna nogrannt, det är inte roligt att lägga pengar på sånt såfort man blir över 20!

Jag har gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har sökt kurser till hösten. Kurser i Malmö och Lund. Men det kan bli spännande. Riktigt spännande, jag tror mig kommit på att jag verkligen spendera längre tider i Malmö nu. Men jag antar att det får vänta tills hösten. Men det är beroende på hur länge jag pallar Stockholmslivet helt enkelt.

Okontaktbar!

Jag måste få skriva till dig, om dig. I veckan satt jag och rotade igenom gamla lådor med minnen i. Hittade ett brev med fotografier i. På första bilden var du. Jag log och minns. En dag, jag var kanske fjorton och du sjutton. Vi hade modevisning på torget i Älmhult och jag var så nervös över tanken av att du skulle gå visning med oss. Jag var ju trots allt lite hemligt förälskad i dig vid denna tiden. Jag hade bett mamma ta bilder på dig. Så jag kunde framkalla och kolla på dig senare. Det var dessa bilder jag fann häromdagen. Men varje gång jag ser dig på bild, eller i text eller påminns på något annat sätt, hugger det till. Du finns inte med oss längre och för mig är det fortfarande ofattbart. Du har satt ett spår i mitt hjärta, just för att du var du. och jag tänker, det är väl därför jag påminns så ofta, av just dig. Det är ett fint spår i mitt hjärta! Jag tänker ofta på hur du har det där du befinner dig nu och jag brukar verkligen försöka tänka positivt på det. Att du har det bra, att du behövdes så någon annanstans. Men så i helgen, var det dags för årliga dansshowen med RIM. Jag hade dig i tankarna, jag hade mig i tankarna, jag hade hela dansgruppen i tankarna. Så när jag skjutsade lillasyster med vän dit, sa något mig att jag borde verkligen gå. Jag var så exalterad när det visade sig finnas biljetter kvar och jag satte mig i stolarna på folkets hus. Jag hamnade brevid din mamma och pappa, sist jag såg dem var på din begravning i september. Men de log och jag kunde också le. Efter några dansnummer kommer allas våran Tess ut, våran fina danslärare. Tjejen som gjorde både dina och mina och så många andra ungdomars kvällar i veckorna. Dansträningarna. De var dem som gjorde det lätt att gå upp tisdagar och torsdagar i flera år. Hon pratade iallafall på scenen om år 2004. Åh, jag minns det som igår. Hon presenterade vår dans, wild dancers, hennes röst skar sig och hon sa denna är till dig Gabbe. Alla känslor kom över mig, jag var så oförberedd. Men det var så fint. Ett hedrande till dig. Jag tog mig tillbaka till alla dessa träningar i C hallen på Linne år 2004. Vi övade och övade. Du var den enda killen och jag var ju så kär i dig. I den åldern var ju allt också pinsamt och lite jobbigt och jag minns exakt hur jag kände när du kom ner för den långa trappen och skulle öva med oss. Som mitt hjärta slog. När jag såg dessa små tjejerna som dansade den dans som en gång var vår, såg jag bara oss, oss för sju år sedan. Jag såg bara oss och dig. Grupp nummer 12, framföra ett av våra roligaste nummer. En dans som jag fortfarande brukar dansa lite då och då, för att minnas. Edit gjorde ditt parti i låten, men jag såg bara dig framför mig. Åh, det var så fint, nostalgi. Jag kände att du var med, och jag ville väl egentligen bara säga att du saknas så här!

En fortsättning på vad som hänt mig den senaste tiden! När jag rullat de 70 milen hem från Sälen, var jag trött. Trots att jag kört rekordsnabbt hem. Men jag överraskade Mormor och Morfar nere på Konvaljvägen och de var så glada. Fina mormor och morfar! Efter det åkte jag och överraskade Em, hon kom hem med fem-tåget från Malmö och när hon fick syn på mig tog hon all fart ivägen och sprang emot mig, jag blev nästan rädd. Hon skrek och skuttade upp i famnen på mig, så vi fick hela stationens blickar på oss. Men vilken känsla, att få krama om världens bästa vän igen efter drygt fyra månader ifrån varandra! Vi tog bilen och begav oss ut på en lite tripp bland de småländska skogarna och försökte uppdatera varandra om det viktigaste som hänt sedan vi sist sågs, det vill säga en heeel del. Dagen efter det fick jag träffa tre efterlängtade tjejer, Lina, Linn och Hanna! Underbart att få krama och pussa på dem igen. Jag hann även med ett besök i Landskrona, hos Mallis Chris. :) Dagen efter det spenderade jag i underbara Malmö med lillsis. Vi shoppade och laddade upp ordentligt efter valborgs mässoafton som skulle spåra ur på Wärkstan. Alltid lika roligt att parta i byn, speciellt när man varit borta ett tag. Det blev en galen kväll, med mycket taxiåkning och släng med pengar man inte ens hade. Dagen efter fikade jag med Farmor, Farfar och Faster ute i Möckeln, härligt att träffa familj!

Det har gått så längesedan jag skrev i bloggen. Jag saknar det, jag ljuger nog inte om jag tänkt varje dag att NU måste jag skriva om allt roligt som hänt mig sista tiden. Och nu är det så mycket jag varit med om att jag inte ens vet vart jag ska börja, och om jag ska börja? Det kommer ta en evighet att skriva! Jag stolpar upp de viktigaste och mest minnesvärda

Dagarna rusar nu förbi och snart är det endast en månad kvar uppe i fjällvärlden. Sorgligt men också himla skönt! Men när det är soliga och varma dagar på Kläppen känner jag lätt en seperationsångest. Förra säsongen var jag nästan helt säker på att jag skulle komma tillbaka. Men detta året ser det annorlunda ut. Jag känner att jag lite gjort mitt säsongande häruppe och att det kanske är dags för nya äventyr, samtidigt som att Kläppen blivit som ett andra hem för mig under dessa två säsonger. Vännerna jag fått häruppe är guldvärda, de är de som gjort mina dagar! Det kommer bli jobbigt att sedan lämna dem för att inte veta när eller om vi kommer att ses igen. Men jag hoppas på en återförening någon gång i sommar!

Ajajaj, stackars min mage. Den mår inget bra, så idag har jag försökt vara så snäll mot den. Jag har för första gången i mitt liv tillagat gröt och ätit det! Första gången och jag är över 20 år, det är lite intressant! Magen uppskatade det mer än mina smaklökar. Det var inte speciellt gott alls, men det känns bra för magen, och just nu är det det som är fokus! Vill inte behöva vara hemma mer från jobbet, tråkigt att förlora pengar, men framförallt att bara sitta/ligga hemma. Jag blir så rastlös och får alldeles för mycket tid till att längta hem.

Det är mars, och det var ett tag sedan jag skrev nu. Förra gången jag skrev hade jag precis kommit hem från Stockholm, där jag varit på en arbetsintervju till Gröna Lund. I tisdags förra veckan fick jag ett glädjebesked då de ringde och sa att jag fått en tjänst. Jag var överlycklig den dagen, det var härlig värmande sol ute och jag var på Kläppen och hade fått massage av Metta och satt sedan ute i solen och läste en bok när jag fick samtalet. Jag är så glad och stolt över mig själv, det är det första jobbet jag fixat alldeles själv hela vägen, från att skriva brev och cv, till att komma till intervju och slutligen till att få en tjänst. Jag ser med spänning fram emot en sommar i Stockholm.