ANGELINA

idag är det hela tre veckor sedan jag skrev blogg sist. jag önskar att jag kunde skriva att jag har haft fullt upp med annat, men så ligger det nog inte riktigt till. men mina tankar har varit splittrade och är fortfarande. men jag skriver nu av mig lite för min egen skull men även för de stackars läsarna jag har varje dag och alltid får upp samma gamla inlägg. idag är det då fredag, vilket är himla skönt. men jag önskar jag kunde skriva att jag ska njuta av helgen till fullo, men så blir det nog tyvärr inte. då jag har fem prov och åtta inlämningar att bli klar med på endast tre veckor, varav tio av dem är skoldagar. helt sjukt mycket & helt sjukt att jag bara har ynka tio dagar kvar på hela min gymnasietid. sorgligt men ändå så skönt!

i helgen har jag följande att göra

• skriva klart en hel jävla projektrapport
• ett religionsarbete
• skriva personligt brev och cv för att kunna söka sommarjobb nästa vecka
• träna

jag hoppas att jag ska kunna få allt detta gjort under helgen, det vore en lättnad då vi har sjukt mycket annat som måste göras. men jag ska även försöka att njuta av att det är helg.

ps. till dig sanne, jag hoppas att allt gick bra hos frillan idag & att du är nöjd. & när du läser det här tycker jag att du ska gå bums i säng! ;) för jag antar att det är sent och du borde sova! haha. ds.

jag längtar efter en lugn dag hemma i mitt eget hus. jag minns inte när jag var hemma och lugn en hel kväll. oroliga själar, fyra oroliga själar. men jag vet att det kommer att ta tid och just nu känner jag att jag inte ens vet om vi är på rätt väg? blir det bättre och bättre, eller ska det bli sämre än såhär för att vända allt till glada miner och lyckliga stunder? förvirrade, sårade, besvikna, undrande alla ord i ett ord. jag försöker tänka posivit, men det är svårt. man vill helst vara i framtiden redan imorgon, kanske redan ikväll. i en framtid där allt har löst sig till det som var det bästa för oss alla.

jag orkar inte vara ledsen mer, jag känner mig bara arg. vem ska man lita på? det har varit så mycket lögner att jag inte ens vet vart någonstans jag har mina tryggaste. jag rädd, så otroligt rädd. rädd för att inte finnas där för den som behöver det mest just då. jag är rädd för att lämna alla ensamma i oron att någon ska skada sig.

jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag vill inte rymma, jag vill bara försvinna ett tag, tills allt är bra igen.

helgen började kämpigt med tårar och svek. men jag hann med att klämma in den roligaste kvällen på länge också, tack för det o & killar. jag slappnade av med er vilket jag trodde skulle förbli omöjligt och det kändes så himla skönt. det är så mycket lättare att gå ut med killar, det blir aldrig samma missuppfattande och bråk som med tjejer. jag behövde en sån kväll och behöver snart igen.

livet är upp och ner nu och man vet varken in eller ut, vart man står i olika frågor och hur man ska hantera situationen bäst. samtidigt som jag känner att jag blir sviken gång på gång försöker jag vara stark och stå ut, finnas där som stöd för de som behöver det. men jag är rädd att kommer brista snart igen, när de nitton skoldagarna gått och jag tappar kontakten med vänner i skolan är jag rädd att det brister för hårt igen. jag orkar inte hamna på botten igen, jag har gjort det en gång förr och det var en hård väg upp och då var det ni som fanns där och stöttade mig. men nu, då kommer ni inte finnas där på samma sätt och det skrämmer mig, även om jag vet att jag måste lära mig att leva livet själv. det är hårt. många frågor och det är mycket som händer i ens liv vid denna åldern. men jag försöker hoppas, men är rädd att hoppas för mycket. jag hoppas att vi ska fixa detta tillsammans, som så många gånger förr. för jag vägrar att släppa in någon annan i mitt liv, jag vill inte och är absolut inte intresserad. jag vill inte såra, men det är faktisikt så jag känner.

nu ska jag snart sätta igång med bakandet till onsdag, 50 muffins ska in och ut ur ugnen. :)